Jag har legat knall fall sedan i torsdags eftermiddag, då Malin på jobbet tvingade mig att ringa vårdcentralen och få en akuttid. Då hade jag så ont i huvudet, bihålorna och nacken att jag grät och hade redan pratat med sjukvårdsupplysningen som trodde jag fått hjärnhinneinflammation och som avslutade samtalet med ett nervöst "Det här blir bra, Mikaela. Det här ordnar sig ska du se." Den slutgiltiga läkardomen sträckte sig dock endast till bihåleinflammation, boten penicillin och kortison och jag lämnade vårdcentralen, som varje gång av mina fyra vårdcentralsbesök i vuxen ålder, med flera receptbelagda mediciner och ett "Ring tidigare nästa gång" från läkaren. Jag hatar läkare. Hatar sjukhus. Hatar läkemedel. "Men det här är en vårdcentral" sa sköterskan som tog mina prover. "Samma skit" svarade jag per automatik och tänkte inte på hur otrevlig jag lät.

 

"Har du tagit tempen?" - Nej.

"Har du tagit några tabletter?" - Nej.

"Inte ens Alvedon eller Ipren?" - Nej.

 

Jävla människor. Alla pimplar inte i sig medicin så fort en fis hamnar på tvären. Det dröjde ett dygn, sen hade den värsta smärtan och svullnaden lagt sig, vilket i sig får en att undra vad det är man stoppar i sig egentligen. Det tänkte jag inte på. Jag var bara sjukt lättad över att slippa bergssprängningarna i huvudet och svullnaden i bihålorna som gjorde det omöjligt att sova. Och andas. Det är kanske rätt bra med läkemedel ändå.

 

Ändock. Jag är ju så dålig på att vara sjukskriven. Torsdagen gick an, kunde knappt röra mig i vilket fall, men fredagseftermiddagen var en pina. Jag klättrar på väggar, ältar minnen och dramaqueeneriar, plöjer igenom filmer, böcker, tv-serier.

 

Jag älskar hösten. Men den för med sig en del, blåser upp en del baggage med löven. Jag blir så ledsen när folk är elaka mot varandra. Kan ni inte sluta med det? Kan ni inte bara vara snälla? Inte utnyttja. inte falskspela, inte avundsjuka? Inte göra allt enkelt så invecklat, inte göra allt invecklat så enkelt? (Min nagelteknolog är min terapeut.) Vardagen kryper på, jag älskar min vardag, när inget stör, älskar att jag byggt mig en vardag jag alltid velat ha och vill inte byta bort den för allt i världen, inte för allt i världen. Att lägga sig innan klockan slagit halv elva en lördagskväll var kanske inte riktigt vart jag trodde att jag var på väg, men med facit i hand är det allt jag nånsin önskat. Och en bil.