Igår var det hela två år sedan jag panikpassade Thelma här hemma och maniskt bakadegungadepicknickadetittadepåfilm medan syrran låg på BB och fixade ett syskon.

Leon Busunge fyllde igår två år och firade genom att spräcka ögonbrynet och få tejpa ihop blodbadet på sjukhus. Under tiden trillade gästerna till kalaset in, och när olycksfågeln kom hem kunde vi äntligen få fira vår prins med hemgjord pizza, mumsig tårta och McQueen-dekorationer.

                           
                                                                                                               Grattis sötnos!

Vrålgrymme Samuel L. Jackson och Bruce:an i Shyamalans Unbreakable.

Nu drar jag på middag med finisarna! Har beställt risotto, får se om det blir som jag vill... Mumselimums!

För övrigt satte jag psykologitentan med ett stort jäkla VG, bara 4,5 poäng från full jävla pott - bästa tentaresultatet någonsin med andra ord. Tur att jag bestämde mig för att gå dit och chansa iallafall... Gott!

och jag vill sjunga på natten
och sätta månen i brand
och hålla mitt huvud
så högt som jag kan
kan kan kan kan


Jag spelar gamla ungdomsfavoriter.

Känner mig typ som 50.


Nu ska jag baka!

Har fått hem sambon. Under veckan han var borta hann jag med följande:

- Läsa Elle Mat & Vin
- Baka
- Läsa ut 1 st bok, påbörja en andra
- Titta på 7 filmer
- Besöka Karlskrona, Mörrum, Karlshamn, Älmhult samt Hässleholm
- 1 st IKEA-besök
- En utekväll
- En middag med fint sällskap
- Fika med brudarna
- Gå i skolan en smula

Jag hann dock inte med:

- Tvätta fönstrena

- Städa bilarna

- Sova


Igår spenderade vi hela dagen i solen hos syster med familj. Vi fikade på gräsmattan, såg när Thelma lärde sig cykla utan stödhjul, blev kvar på middag, blev kvar på efterrätt och avslutade kvällen med kortspel.

Idag åkte han iväg igen. Jobb i Stockholm och sen i Uddevalla på onsdag. En arbetslös kanske hade varit nåt att satsa på?

Den man älskar med Sofia Ledarp, Jonas Karlsson och Rolf Lassgård är en av de bästa svenska filmerna som gjorts.

I den sjukaste scenen köper Sofia Ledarp med sig en flaska vodka, går hem till sin misshandlande exman och tvingar honom dricka sig full för att se om han förändrats. Hon är värd det, säger hon. Hon är värd att veta.

Den tar upp kvinnomisshandel som ingen annan filmatisering gör. Den tar upp hur misshandlade kvinnor letar förbättringar hos de män som behandlar dem illa. Som tar tillbaka dem. Som saknar undergivenheten i att bli slagna och som på något sjukt sätt som ingen utomstående kan förstå ändå dras tillbaka. Som ibland tvingar in den misshandlande mannen tillbaks till rollen som misshandlare, för att själva leva kvar i sin roll som misshandlade. Som fuckar upp verkligheten och spelar psykotiska spel medan all fokus och illvilja ligger på mannen. Men också hur man kan förändras som människa, ibland utan att förändras alls. Och att tron kan flytta berg. Och att kärlek inte alltid är vacker. Och en massa annat fint och fult och hemskt.

Hela filmen är bara råångest och gråt och kaos och dåligtdåligtdåligt. Det är sådana gräsliga krafter i spel i sådana situationer, som ingen utomstående kan förstå. Och de som tror de förstår, de förstår inte. De som tror de vet, de vet inte.

Jag har läst ut fantastiska Lasse Weirups Infiltratören idag.

Och först vill jag bara klargöra, att alla som någonsin varit intresserade av kriminologi, Sveriges rättsväsende, poliskåren, gängkriminalitet eller whatever borde springa till närmsta bibliotek och låna hem den här skildringen av den sjukaste brottshärvan ever i svensk historia.
Undertecknad spenderade 99% av läsningen med gapande mun och uppspärrade, skeptiska ögon.

Boken beskriver det som många kallar den smutsigaste skandalen inom svensk polishistoria: historien om Max Åström, en man som i nästan ett decennium infiltrerade brottsliga organisationer på uppdrag av Stockholmspolisen.

Mellan 1996 och en bra bit in på 2000-talet jobbade Åström helt ensam och helt utelämnad till sin handledare vid polisen; sedermera ökände och dömde kriminalkommissarie Olle Liljegren. Tillsammans gillrade de fällor som genererade i att narkotikaaffärer avbröts, vapen omhändertogs och åtskilliga brottslingar sattes bakom lås och bom. Som mest betalades Max Åström med 10.000:- i månaden, men fortsatte trots den låga ersättningen - enligt egen utsago "driven av sitt hat mot narkotikan" - infiltrera, interagera och vara polisen tillhanda som proffessionell insider. Allt detta trots att han aldrig fått någon form av utbildning för den typen av uppdrag, eller ens ha ett eget kriminellt förflutet i de aktuella kretsarna.

I 9 år lade Åström sitt liv i sin handledares händer - för att sedermera uppleva hur denne totalt sålde ut honom i samma ögonblick deras samarbete uppdagades. Max Åström valde då - efter att enbart ha tytt sig till Liljegren under så många år - att berätta om det senaste decenniumets händelser och rättsskandalen var ett faktum.

Härpå följde åtal även mot Liljegren, och ju fler brott Åström tog på sig med hänvisning om att han enbart handlat på polisväsendets initiativ - desto mer lockade han åklagarnas tillit. Hos kriminalkommisarie Liljegren hittades sedermera flera vapen och olika sorters narkotika, och efter en lång och utdragen rättsprocess stod Sverige inför en rekordstor rättshärva, beståendes av lagbrott inom polisens högsta ledning - där stora namn som Carin Götblad, Leif Jennekvist (som ansvarade över mordutredningen efter Anna Lindh) och sedermera avgångna Gunno Gunnmo inte bara framkom i tveksamma utredningar. Dessa skulle även komma att figurera i pinsamheter som "borttappade" dokument, falska vittnesmål under ed, högst tveksamma rättssäkerhetsåtgärder och chockartade domstolsbeslut.

Vad som framkommer i Weirups bok - en fantastisk man och researcher by the way - ger redan efter halva underlag för en grym Hollywoodproducerad actionrulle. Att insiderjobb, mutor och undansopning av bevis förekommer regelbundet inom Sveriges polisväsende är ingenting som är nytt för mig, men att alla dessa gigantiska tveksamheter och sanslösa lagbrott har kunnat fullföljas utan att någon säger sig ha reagerat faller sig högst otroligt.

... En helt galen, sinnessjuk, absurd historia om dagens Sverige helt enkelt. Helt jävla sanslöst.

Jag har fortfarande inte kommit över chocken.

Max Åström betraktas som en av Sveriges skickligaste och bästa infiltratörer genom tiderna.
Idag bor han utomlands under skyddad identitet.

Ligger och bölar ögonen ur mig till underbara Efter Bröllopet. En helt fantastisk film som jag sett flera gånger men aldrig tröttnar på; så genomvacker att det svider ända in i hjärtat. Så sann, så genomhemsk, och alldeles, alldeles underbar.

(Kan dock varmt rekommendera att undvika sanna, genomhemska och alldeles, alldeles underbara filmer då man lider av separationsångest deluxe, och tidigare samma dag blivit lämnad ensam av sambon och hjärtat och alltet.)

                     

Idag har jag lämnat min prins på tåget som ska ta honom med familj till Alperna för en veckas gotteri i skidbackarna.

Och nästan genast slås jag av hur tomt det är att komma hem till en lägenhet som bara jag ska rumstera i under en hel vecka. Det är tomt i tandborstsglaset och det är tomt i sängen och det går ingen hockey på tv:n.

Meen. Så tänker jag att jag inte har nån tid att sörja min plutt. Jag ska ju läsa Elle Mat & Vin. Äta massa fisk och soppor som M inte tycker om. Läsa kriminologiboken jag ryckte med mig när jag lånade handelsrättsboken till M:s syster. Städa och betala räkningar. Påbörja Morgan Allings Kriget är slut. Titta på film.

Och när natten kommer ska jag slåss med ensamtrollen, ligga tvärs över dubbelsängen under två gostäcken och begrava näsan i herrns kudde.

Snart är det ju lördag igen.