En söndagstur senare är hon ett projekt rikare! En dammig hylla i furu fick följa med hem, boxas in i bilen och upp på Lassis. Har lite idéer kring vad den ska få tjäna till här hemma...

 

Nu - fullt ös i tvättmaskiner, tekokare och Bon Jovi-högtalare. Höststädning pågår! (Och gråhåret ska få sig en omgång.)

 

Jag har legat knall fall sedan i torsdags eftermiddag, då Malin på jobbet tvingade mig att ringa vårdcentralen och få en akuttid. Då hade jag så ont i huvudet, bihålorna och nacken att jag grät och hade redan pratat med sjukvårdsupplysningen som trodde jag fått hjärnhinneinflammation och som avslutade samtalet med ett nervöst "Det här blir bra, Mikaela. Det här ordnar sig ska du se." Den slutgiltiga läkardomen sträckte sig dock endast till bihåleinflammation, boten penicillin och kortison och jag lämnade vårdcentralen, som varje gång av mina fyra vårdcentralsbesök i vuxen ålder, med flera receptbelagda mediciner och ett "Ring tidigare nästa gång" från läkaren. Jag hatar läkare. Hatar sjukhus. Hatar läkemedel. "Men det här är en vårdcentral" sa sköterskan som tog mina prover. "Samma skit" svarade jag per automatik och tänkte inte på hur otrevlig jag lät.

 

"Har du tagit tempen?" - Nej.

"Har du tagit några tabletter?" - Nej.

"Inte ens Alvedon eller Ipren?" - Nej.

 

Jävla människor. Alla pimplar inte i sig medicin så fort en fis hamnar på tvären. Det dröjde ett dygn, sen hade den värsta smärtan och svullnaden lagt sig, vilket i sig får en att undra vad det är man stoppar i sig egentligen. Det tänkte jag inte på. Jag var bara sjukt lättad över att slippa bergssprängningarna i huvudet och svullnaden i bihålorna som gjorde det omöjligt att sova. Och andas. Det är kanske rätt bra med läkemedel ändå.

 

Ändock. Jag är ju så dålig på att vara sjukskriven. Torsdagen gick an, kunde knappt röra mig i vilket fall, men fredagseftermiddagen var en pina. Jag klättrar på väggar, ältar minnen och dramaqueeneriar, plöjer igenom filmer, böcker, tv-serier.

 

Jag älskar hösten. Men den för med sig en del, blåser upp en del baggage med löven. Jag blir så ledsen när folk är elaka mot varandra. Kan ni inte sluta med det? Kan ni inte bara vara snälla? Inte utnyttja. inte falskspela, inte avundsjuka? Inte göra allt enkelt så invecklat, inte göra allt invecklat så enkelt? (Min nagelteknolog är min terapeut.) Vardagen kryper på, jag älskar min vardag, när inget stör, älskar att jag byggt mig en vardag jag alltid velat ha och vill inte byta bort den för allt i världen, inte för allt i världen. Att lägga sig innan klockan slagit halv elva en lördagskväll var kanske inte riktigt vart jag trodde att jag var på väg, men med facit i hand är det allt jag nånsin önskat. Och en bil.

 

 

Borde läsa mer. Komma igång med träningen. Baka. Vara ute mer, utflykta mer. Upptäcka mer.

 

Sommaren som gick var ett kort, grått ögonblick av jobb mellan två vändor till Utlandet. Jesus, vad de veckorna betyder mycket. Och jobbet är ingen fara, jag kan inte tänka mig något annat och ni behöver inte vara oroliga. Men sen då? Vad mer? Älskade höst, du är är den bästa och det bästa. Och nu kommer hösten och ser ni inte, ser ni inte, att världen förändras när det blir höst? Känner ni inte, känner ni inte, luften och dofterna och känner ni inte att hjärtat suckar och lägger sig tillrätta i bröstet? Hösten är mitt bästa.

 

Jag måste läsa mer. Komma igång med träningen. Baka. Vara ute mer, utflykta mer. Upptäcka mer.

 

Idag jobbar jag för ett mer aktivt uteliv. Som i skog, och inte som i Banken eller dansgolvet på Grand. De klarar sig utan mig nu. Jag har drömt om spindlar hela natten, inhandlat ett par alldeles riktiga gummistövlar och ska nu fixa matsäck inför denna - för en Åhusuppvuxen - nya upplevelse. Vi ska leta kantareller. Läs: Jag har blivit vuxen.