Igår vart fisen lite deppig. Inte Fisen, alltså Fia, utan fisen, som i jag. Jag vart lite deppig.

Och ni vet ibland när man bara känner behov efter en speciell persons sällskap? Bara en enda person, inga andra duger? Det fick jag igår. Jag ville ha Michaela.

Michaela är min allra äldsta vän här i livet och jag tröttnar aldrig på att berätta om att jag faktiskt är döpt efter henne. Tröttnar aldrig på att berätta om hur min mamma kände Michaelas mamma Tullie när Michaela föddes, och då tyckte att Michaela var ett fruktansvärd snällt och fint barn. Alldeles kolossalt snällt och fint barn. Så kolossalt snällt och fint barn att hon döpte sin andra dotter - alltså mig - till Mikaela. I hopp om bättre antar jag.

Michaela och jag har följt varandra genom livet. Ibland väldigt intensivt, ibland ytterst sporadiskt. Vi har umgåtts frenetiskt, och vi har också levt utan varandra i långa perioder. Michaela är en sådan där fantastisk människa jag vet att jag kan ringa mitt i natten för vilken jäkla skitsak som helst, oavsett om det var 3 år eller 3 dagar sedan vi senast pratade.
Michaela var den enda som ringde efter Christoffers begravning och frågade "Hur känns det?". Den enda.
Michaela var den som spenderade många nätter med mig när jag bodde själv, hon och jag och Josh Groban i högtalarna. Michaela var den som sjöng på mammas begravning. Michaela är den av oss som hör av sig när jag glömmer.

Michaela är världens finaste barndomsvän och jag är så himla glad att hon fortfarande finns i mitt liv! Vi har gått igenom mycket tillsammans, och mycket var för sig. Men oavsett hur långt ur spår vi kommit, har vi hakat tillbaka tåget och tuffat vidare.

(Och igår då. Gissa vem som ringde och ville komma förbi?
Den människan kan jävlarimig läsa tankar! Vi fikade och drack kaffe och pratade sådär om alldeles ingenting speciellt som vi brukar göra. Och när hon gick var jag inte deppig längre. Sååå välbehövligt!)

Tack för att du finns, min vän!

Jag och Michaela på hennes 22årsfest med 20-talstema förra året.