Den man älskar med Sofia Ledarp, Jonas Karlsson och Rolf Lassgård är en av de bästa svenska filmerna som gjorts.

I den sjukaste scenen köper Sofia Ledarp med sig en flaska vodka, går hem till sin misshandlande exman och tvingar honom dricka sig full för att se om han förändrats. Hon är värd det, säger hon. Hon är värd att veta.

Den tar upp kvinnomisshandel som ingen annan filmatisering gör. Den tar upp hur misshandlade kvinnor letar förbättringar hos de män som behandlar dem illa. Som tar tillbaka dem. Som saknar undergivenheten i att bli slagna och som på något sjukt sätt som ingen utomstående kan förstå ändå dras tillbaka. Som ibland tvingar in den misshandlande mannen tillbaks till rollen som misshandlare, för att själva leva kvar i sin roll som misshandlade. Som fuckar upp verkligheten och spelar psykotiska spel medan all fokus och illvilja ligger på mannen. Men också hur man kan förändras som människa, ibland utan att förändras alls. Och att tron kan flytta berg. Och att kärlek inte alltid är vacker. Och en massa annat fint och fult och hemskt.

Hela filmen är bara råångest och gråt och kaos och dåligtdåligtdåligt. Det är sådana gräsliga krafter i spel i sådana situationer, som ingen utomstående kan förstå. Och de som tror de förstår, de förstår inte. De som tror de vet, de vet inte.