Ligger och vakar över mina snusande tre framför den avslutande Sagan om ringen-filmen. För er som inte visste det är jag ett hopplöst Fellowship-fan av rang (och hade inte bangat en Aragorn mellan lakanen...) och har sett filmerna helt omöjligt många gånger. Första filmen har jag sett 35-40 gånger efter den där svindlande första, i mammas och Michaels sovrum på Daniels VHS-video.
De två tornen och Konungens återkomst har jag sett säkert 20 gånger var, varav 7 gånger var på bio. Poor times... På den tiden kostade Sagan-biljetterna 100 spänn, vilket var mycket i jämförelse med dåtidens normalpris på 75-80 för en "vanlig" biobiljett.

Hur som haver så kan jag nästintill varenda replik utantill, jag viskar världsvant med i linesen när Frodo tar sig in i Bri och får fortfarande kväva en flämtning när Aragorn trillar ner från klippan efter vargattacken. Ryser fortfarande förväntansfullt när han puffar pipa inne på Stegrande Ponnyn och allt Peter Jackson filmar är ögonen som lyses upp av glöden. Grauw.

Sicken nörd jag är.

knark i ögonen. always there.

Bokmalen fortsätter.

De senaste genomlästa: (förutom Östermalmsmorden som jag nog skippar helt efter bara 3 kapitel)
En doft av apelsin av Joanne Harris, och Frank Anderssons själbiografi Frank - sanningen om lögnerna.

Såhär säger baksidestexten om En doft av apelsin:

"Dunkla händelser, kärlek och svek finns nedskrivna i den hemliga receptsamling som är Framboise Simons enda arv från sin mor. Boken har hon med sig när hon under falkst namn återvänder till sitt barndomshem i den lilla byn vid Loireflodens strand där hon startar ett crêperie. Ingen i byn vet vem den mystiska änkan egentligen är. Att hon köpt den fallfärdiga gården och rustat upp den betrakas med respekt.
Men det förflutna hinner upp henne, med minnen från uppväxten i skuggan av den dominanta modern och upplevelserna under kriget och ockupationen. Ju mer hon fördjupar sig i moderns dagbok desto klarare träder bilderna fram från en tragisk barndom i krigets skkugga och dramatiska händelser som ännu ger återklang i byns dagliga liv."

En jättevacker bok om en liten bortglömd by i Frankrike, från ockupationens nazism men också från återkomsten som gammal kvinna. Språket är vackert, maten och dofterna centralt. Dessutom verkar kronologi inte existera i författarens vokabulär, det kastas än hit och än dit. Som Mikaela gillar, of course. Vet att jag varit sen att läsa denna kioskvältare, men den var väl värd att väntas på. Sötis.

Och angående Frank Anderssons memoarer har väl de flesta redan hört skvallret. Sanningen om lögnerna lyder titeln och trots att jag ju är lite partisk då jag alltid tyckt bra om herr Andersson är boken lättläst och väldigt, väldigt charmig och framförallt väldigt rolig. Med tanke på alla historier den gamle brottaren råkat ut för vet man faktiskt inte vad som är sant eller inte. Hör här! inleder nästan varje episod, och många förklaringar till medias utspel blir det. Men den är också väldigt personlig, blödistårarna brände mer än än gång på fröken Nilsson, ärligt skriven och när den stora hemligheten avslöjas i bokens sista kapitel riktigt känner man hur bjässen Andersson tappar ett berg från bröstet. Att förordet är skrivet av Filip & Fredrik, och att diverse anekdoter om författaren redogörs i korta texter av andra vänner insprängt bland kapitlena gör bara boken ännu mer personlig och äkta.
Sötnöt Andersson. Han är mysig. (Trots att han umgås med bossen Möller.)

                                                  


Under tiden skriver jag vidare på tentan, tro det eller ej, och har påbörjat nästa självbiografi ute i solsängen. Dagarna känns långa, tillgängliga. Mina dagar! Mina timmar! Gängkriminalitet handlar det om nu. Nya boken alltså. Big surprise fröken.

Bokläsarsöndag.
Jag har precis läst ut Maria Küchens De behövande. Precis lagt den ifrån mig. Första Küchen-bok jag läst, men med tanke på att jag påbörjade den 294 sidor långa boken imorse tror inte det blir den sista.
Vackraspråketfinaordensnyggastilen.

Såhär står det om De behövande på bokens baksida:

"En ung kvinna flyttar med sitt nyfödda barn från Stockholms förorter till en skärgårdsö. Hon söker ett annat liv och finner styrka i sin självvalda ensamhet.
  Mannen hon hyr av är gammal och besviken. Motormannen kallades han förr, när han också var full av styrka och lust.
  I stan finns Niklas och Sara och Tommy, unga övergivna människor vars liv snart ska gå sönder.
  Dessa livslopp hör ihop sen förut, korsas, bryter med våld och kärlek in i varandra. Högt över allt svävar örnarna; ser allt, bryr sig inte. Bilar och människor flyttar sig fram och tillbaka där nere, det ser ut som en lek - en lek med liv och död."

Kapitlena är korta, en del bara en mening långa. Språket är poesi uppblandat med spänning och en viss skräck för vad som komma skall. Men man fortsätter att läsa, och det är jobbigt att det inte går fortare.
Tidsperspektiven snurrar runt varandra, nutiddåtidåratalsedansläktingarssläkthistorier. Men på nåt sätt hänger allt ändå ihop, på de mest makabra vis.
En riktig Mikaela-bok. En riktig Mikaela-bok för en riktig bokläsarsöndag.
En bokläsarsöndag och pastasöndag och istekokarsöndag. Hepphepp!

                           

Måndagen bjöd på sovmorgon, storhandling, bullbak, glass i Åhus och Rosegarden-middag.

Sen såg vi Priest! Priest! Med heeeelt okej-snygga Paul Bettany och Stephen Moyer. Mumselimums. (Medan jag dreglade över den trasiga vampyrjägaren med blod i hela fejan som tvingats ge upp sin dotter och som bråkelibråkar med prästministeriet om sitt liv hade Fisen bara ögon för den fagre flickidolssheriffen med bara lagom med skäggstubb som bara vill rädda sin älskade. Kontraster? Klasskillnad? Taskig barndom?)
Sen hade jag choklad i precis hela röven.

Men hursom! Filmen var riktigt bra, sjukt udda och grymt snyggt gjord - jättevacker ljussättning, proffsiga specialeffekter, fin regi och precis lagom med 3D-djup. Medianörden har talat.
Och som sagt, lite hetnosar har ju ingen dött av. Dregeldregel.

lite socker på den, tack?

Den man älskar med Sofia Ledarp, Jonas Karlsson och Rolf Lassgård är en av de bästa svenska filmerna som gjorts.

I den sjukaste scenen köper Sofia Ledarp med sig en flaska vodka, går hem till sin misshandlande exman och tvingar honom dricka sig full för att se om han förändrats. Hon är värd det, säger hon. Hon är värd att veta.

Den tar upp kvinnomisshandel som ingen annan filmatisering gör. Den tar upp hur misshandlade kvinnor letar förbättringar hos de män som behandlar dem illa. Som tar tillbaka dem. Som saknar undergivenheten i att bli slagna och som på något sjukt sätt som ingen utomstående kan förstå ändå dras tillbaka. Som ibland tvingar in den misshandlande mannen tillbaks till rollen som misshandlare, för att själva leva kvar i sin roll som misshandlade. Som fuckar upp verkligheten och spelar psykotiska spel medan all fokus och illvilja ligger på mannen. Men också hur man kan förändras som människa, ibland utan att förändras alls. Och att tron kan flytta berg. Och att kärlek inte alltid är vacker. Och en massa annat fint och fult och hemskt.

Hela filmen är bara råångest och gråt och kaos och dåligtdåligtdåligt. Det är sådana gräsliga krafter i spel i sådana situationer, som ingen utomstående kan förstå. Och de som tror de förstår, de förstår inte. De som tror de vet, de vet inte.

Jag har läst ut fantastiska Lasse Weirups Infiltratören idag.

Och först vill jag bara klargöra, att alla som någonsin varit intresserade av kriminologi, Sveriges rättsväsende, poliskåren, gängkriminalitet eller whatever borde springa till närmsta bibliotek och låna hem den här skildringen av den sjukaste brottshärvan ever i svensk historia.
Undertecknad spenderade 99% av läsningen med gapande mun och uppspärrade, skeptiska ögon.

Boken beskriver det som många kallar den smutsigaste skandalen inom svensk polishistoria: historien om Max Åström, en man som i nästan ett decennium infiltrerade brottsliga organisationer på uppdrag av Stockholmspolisen.

Mellan 1996 och en bra bit in på 2000-talet jobbade Åström helt ensam och helt utelämnad till sin handledare vid polisen; sedermera ökände och dömde kriminalkommissarie Olle Liljegren. Tillsammans gillrade de fällor som genererade i att narkotikaaffärer avbröts, vapen omhändertogs och åtskilliga brottslingar sattes bakom lås och bom. Som mest betalades Max Åström med 10.000:- i månaden, men fortsatte trots den låga ersättningen - enligt egen utsago "driven av sitt hat mot narkotikan" - infiltrera, interagera och vara polisen tillhanda som proffessionell insider. Allt detta trots att han aldrig fått någon form av utbildning för den typen av uppdrag, eller ens ha ett eget kriminellt förflutet i de aktuella kretsarna.

I 9 år lade Åström sitt liv i sin handledares händer - för att sedermera uppleva hur denne totalt sålde ut honom i samma ögonblick deras samarbete uppdagades. Max Åström valde då - efter att enbart ha tytt sig till Liljegren under så många år - att berätta om det senaste decenniumets händelser och rättsskandalen var ett faktum.

Härpå följde åtal även mot Liljegren, och ju fler brott Åström tog på sig med hänvisning om att han enbart handlat på polisväsendets initiativ - desto mer lockade han åklagarnas tillit. Hos kriminalkommisarie Liljegren hittades sedermera flera vapen och olika sorters narkotika, och efter en lång och utdragen rättsprocess stod Sverige inför en rekordstor rättshärva, beståendes av lagbrott inom polisens högsta ledning - där stora namn som Carin Götblad, Leif Jennekvist (som ansvarade över mordutredningen efter Anna Lindh) och sedermera avgångna Gunno Gunnmo inte bara framkom i tveksamma utredningar. Dessa skulle även komma att figurera i pinsamheter som "borttappade" dokument, falska vittnesmål under ed, högst tveksamma rättssäkerhetsåtgärder och chockartade domstolsbeslut.

Vad som framkommer i Weirups bok - en fantastisk man och researcher by the way - ger redan efter halva underlag för en grym Hollywoodproducerad actionrulle. Att insiderjobb, mutor och undansopning av bevis förekommer regelbundet inom Sveriges polisväsende är ingenting som är nytt för mig, men att alla dessa gigantiska tveksamheter och sanslösa lagbrott har kunnat fullföljas utan att någon säger sig ha reagerat faller sig högst otroligt.

... En helt galen, sinnessjuk, absurd historia om dagens Sverige helt enkelt. Helt jävla sanslöst.

Jag har fortfarande inte kommit över chocken.

Max Åström betraktas som en av Sveriges skickligaste och bästa infiltratörer genom tiderna.
Idag bor han utomlands under skyddad identitet.