Idag är det 1 år sedan vår älskade mamma drog sitt sista andetag på jorden och somnade in.
Nu håller hon låda för änglarna, ser efter Christoffer och dansar klackarna av sig till den bästaste dansbandsmusiken varje kväll.
Och ibland. Ibland kikar hon ner på oss och kollar läget. Man kan ju inte missa nåt, liksom.

Älskade mamma!

Ett år har gått så jäkla fort, och samtidigt känns det som att det var evigheter sedan mormor ringde och med darrande röst beordrade mig att sätta mig ner.
Det har hänt så mycket, och än idag får jag hejda mig i tanken, när jag kommer på mig själv med att tänka "Det måste jag fråga mamma!". Jag glömmer aldrig när M blev förbannad för att han fick betala 300 spänn i onödan på sjukhuset, och hans första kommentar var "Vi ringer Marina och frågar vad hon tycker!".
Eller dina trerättersmiddagar där åtminstone förrätten serverades på papptallrikar - för det är ju så jobbigt att diska.
Dina köttbullar med riktig gräddsås. När ska vi få dem igen, som du lovade du skulle bjuda oss på snart?
Dina jävla fnitteranfall som kunde hålla på i dagar, när man ömsom skrattade med och ömsom blev förbannad för att du var så fjantig.
Våra turer till Eko. Fikan är roligast.
Eller Apoteket Fjälkinge. Levande FASS, borde det stått på er ytterdörr.
Ditt senaste bröllop, det omtalade 3-månadersäktenskapet, där du - något vingligt - reste dig med efterrättspannacottan i högsta hugg, vrålandes ett "SKÅL!" till dina gäster. När vi stressade igenom 3 rätter plus bröllopstårtan för att du skulle hålla dig vaken genom bröllopsvalsen. När du halvvägs genom middagen fick för dig att du skulle skiljas igen, bums.

Du får inte vara med mer. Du får inte se mig ta examen, eller skryta om dina fina barn och barnbarn på nåt mer släktkalas. Du kommer aldrig mer ringa och väcka oss halv sju en lördagsmorgon och utbrista: "Jag väckte väl inte er? Ni är väl uppe?"
Och mitt bröllop, Jennys bröllop. Vem ska avbryta pappas tal med att skrika "Hon är faktiskt min dotter också!"?Vem ska berätta om hur liten Macke var när han föddes och hur snabbt han växte upp för hans första flickvän?
Inga fler kladdkakereceptförfrågningar, inga fler födelseberättelser om hur långt hår vi hade eller hur söta vi var, inga fler skvallertelefonsamtal - "VET du vad...?"

Du är saknad mamma.
Till och med M saknar dig hur mycket som helst, trots att han aldrig fick chansen att lära känna dig under dina glansdagar. När ni ordnade festermiddagarsläktkalasnyårsaftnarhalloweenmaskerader på Repslingan och sparkade undan mattor och möbler för att förvandla vardagsrummet till ett dansgolv. Eller när du rådde Stoffe om vad han skulle säga till polisen för att komma lindrigare undan straff. När du läxade upp tonårskillar efter noter och de, trots att de var minst en halvmeter längre än dig, darrade av rädsla. När vi åkte tjejbil och killbil till LalandiaÖlandsDjurparkLisebergAq-va-kul.
Men oroa dig inte, jag berättar. Han får veta. Det mesta av det jag berättar behöver jag dock bara påbörja innan han höjer handen och säger "Du behöver inte säga mer. Jag kan tänka ut resten själv."

Sov gott lilla mamma.
Och se efter oss. Se efter dina fina barnbarn.
Och var med oss på våra bröllop.
Du finns alltid här. Vi är varandras änglar.