Har precis kommit tillbaka från mitt gamla kära gymnasium där vi gjort 100 enkätintervjuer, och jag försöker fortfarande smälta att mina lärare inte sprang iväg och gömde sig när de såg mig, utan hälsade, kramades, bjöd på kaffe, hjälpte till, skrattade, brydde sig. Jag anade inte ett uns av bitterhet ens hos spanskaläraren. Eller religionläraren. Det, mina vänner, var oväntat. Men väldigt välkommet.

Och tack goda gudar för att man slipper gå gymnasiet igen.