Jag är en riktig bölis. En sån där som brister ut i tårar så fort något ovanligt ledsamt, hemskt - eller vackert och roligt - händer.
Jag har en granne. Eller ja, hade, eftersom jag ju som sagt lämnade lägenheten idag. Hon har bott under mig och har fått ta emot en hel del vänner till mig eftersom hennes ytterdörr avslöjar att även hon heter "M Nilsson".
Hon kallar mig "gumman" och är äldre än hon ser ut, och hon är sådär alldeles jättesnygg och jättegullig och jättehäftig och jättesnäll som jag också vill bli en dag. En vacker människa helt enkelt. Fin.

Vi pratade lite idag, hon och jag, som alltid när vi stöter på varandra.
Hon frågade hur det hade gått med städningen och om jag var klar och om det var skönt att äntligen få lämna huset.
"Ja" sa jag. Och började naturligtvis böla.
Jag kommer sakna henne, M Nilsson. Henne och vår vaktmästare. Mer än själva lägenheten faktiskt. Konstigt. 

Och jag vet fortfarande inte vad M:et står för.