Jag har sedan länge insett att det är som ärlig man kommer längst här i livet. Ska man ljuga ska man göra det snyggt, om allvarligare saker än strunt, och inte blanda in nån annan. Eller så ser man till att ge fan i att ljuga helt enkelt. Det är ju också ett alternativ har jag hört.

En svårt psykiskt sjuk man sa en gång till mig: "Den sover gott om natten, som bär på rent samvete." Och det är ju så jäkla sant. Som jag tjatar om titt som tätt är det först när man följer sitt hjärta, sitt förnuft och sin magkänsla som man kommer dit man ska. Min magkänsla är fin, den berättar vilka människor som är goda - och vilka som bara är skräp. Och skit ska skit ha. Men jag börjar bli trött på att alltid ha rätt. Om de fina är det bara härligt, men de elaka - så innerligt trött.

Jag tror stenhårt på att den som behandlar någon annan illa, en dag kommer vakna upp och inse precis vad den egentligen har gjort. Och det kommer slå hårt och svida, oavsett hur. Det är min eviga tröst här i livet. (Och kanske en bit av mitt mörkare, mer hämndlystna jag.)
Det kanske inte händer imorgon, eller ens nästa år - men en dag. That's a promise.