När jag tog studenten skalderade jag att jag aaaldrig mer skulle plugga. Hellre jobba på Donken resten av livet, liksom.
Jag skulle nog reda mig. Få in en fot där, flörta in mig där. (Ett halvår tidigare hade jag ju bestämt mig för att åka utomlands och jobba, men då kom ju herr M i vägen helt lägligt och så var det plötsligt inte så intressant längre.)
Och jag jobbade. Aldrig på Donken, men likfan med hamburgare. Med servering. Med säljande.
Jag redde mig. (Fast det var knappt.)
Jag tyckte dessutom det var förbannat roligt. Jag trivdes som fan och njöt av livet.

Trodde jag.

För sen blev jag sjuk. KraschBoomBang trillade jag ihop i bröstsmärtor en kväll. Hjärtat, sa de på sjukhuset. Magkatarr och hjärtflimmer, sa de på sjukhuset. Du är stressad, sa de på sjukhuset. Du kan inte jobba såhär, sa de på sjukhuset.
Jag grät och vägrade, de ryckte på axlarna och sa "Då kan vi inte göra nåt".

Och jag fick mig - som det så nutidsenligt heter - en riktig funderare. Jag gick hem och la mig under täcket. Svarande inte i telefon, gick inte ut, gick inte upp.

En månad senare kraschade jag med bilen. Jävligt lägligt.

Och på den vägen är det. För att göra en lång historia kortare så kröp jag fram under täcket så småningom. Och sökte utbildningar. Och - ännu mer skrämmande - kom in på utbildningar.
Och - mest skrämmande av allt - älskade mina utbildningar. Klarade mina utbildningar.
Och kom så småningom in på Socionomprogrammet i Kristianstad.

Jag kommer aldrig glömma när kanslitanten ringde mig på Sicilien och sa "Du har kommit in som reserv, kan du börja på måndag?"

Och nu? Jag älskar varenda sekund. Jag älskar att plugga, jag älskar socionomlinjen, jag älskar alla underbara människor jag fått lära känna och jag älskar möjligheterna jag ger mig själv.
Och jag kan inte låta bli att tänka: Tänk om jag inte blivit sjuk?


Anyhow. 
Det jag tänkte komma fram till är att jag sugit på en spännande framtidskaramell ett tag nu. Sedan vår vecka på Djerba faktiskt. Jag fick en uppenbarelse, och trots att jag inte riktigt vågat släppa fram trollen i ljuset har de legat nånstans här inne, pockat på min uppmärksamhet.
Idag släppte jag ut dem. För närvarande dansar de lyckodanser i soffan.
Och jag skissar. Åh, vad jag skissar. Jag skissar och planerar och bygger drömmar och luftslott och funderar och kalkylerar tills gånggärnen blir alldeles utslitna.

Det kanske kan bli nåt av mig också. Kanske vågar jag någon gång följa en dröm. Fullfölja den. Överleva den. Och älska den.

                                                             - to be continued -



/yours truly. (Och trollen.)