Jag funderar på att spräcka fåfängeaspekten och berätta mer om vikten jag gamblar med för tillfället. Vet att många som kikar in här följde mig då jag viktbloggade (jodå, you name it - I've done it) och jag tycker det är synd att jag själv har såna issues med att erkänna det.

Jag har bantat så länge jag kan minnas. Så är det. Och det hade inte varit hälften så jobbigt om inte alla hade sagt att "amen du som är så smal!", "du kan ju vara glad, du behöver ju inte banta". Nejmentackjagvetdåkanjagjuvräkaimigmatochskitaiattträna. Vissa verkar tro att jag vill räkna kalorier och träna regelbundet för att jävlas. Det gör jag inte. Andra verkar tro att jag genom att berätta att jag tränar eller tackar nej till en fet kaka bara vill provocera. Det gör jag inte heller. (Dessutom äter jag kakor. Men inte varje gång det bjuds, och inte 5 stycken på raken. Längre.)

Eftersom jag har bantat hela mitt liv - har vi fått det utrett nu? - så har jag också testat allt. Viktväktarna, Nutrilett, LCHF, GI - jag har till och med låtit bli att äta (bästa bantningskuren ever), och jag har testat spy (men det gick aldrig bra, jag hatar att spy!).
Så nu vet ni det också.

Den allra största anledningen till att jag har sjuka problem med att erkänna att nej, nu försöker jag vara nyttig ett tag och hitta en livsstil som passar mig, är att alla lägger sig i så förbannat. Tar jag en kaka istället för att låta bli heter det istället för "Amen du som är så smal, klart du ska ha en kaka" helt plötsligt "Jaså, du äter kakor nu? Det var väl på tiden, jag trodde du gick på diet?".
Varför gör ni så? Varför är ni så misstänksamma?

Grr. Jag hade kunnat skriva en roman om vad folk säger och hur jobbigt det är och hur folk reagerar och provoceras - av att jag vill må bra? Tack för den, typ.
"Du som är så smal" - jotack, jag har som sagt superkoll på alla kostråd och dieter som finns, och jag kan inte stoppa en endaste liten grej i munnen utan att fundera över hur pass onyttig den är, klart jag inte är tjock då!
"Du kan verkligen äta allt utan att gå upp i vikt" - nej, det kan jag inte. Verkligen inte. Tänker jag på en pizza så smäller jag upp 2 kilo right a way. Och det är därför jag måste tänka efter.

Sluta. Jag bantar inte längre, okej? Jag vill leva såhär. Jag vill äta ordentligt och ofta, jag vill träna flera gånger i veckan - inte just för att gå ner 579 kilo innan nyår, utan just för att kunna äta den där pizzan, eller den kakan utan dåligt samvete nån jävla gång.
Jag bantar inte längre. Inte i den bemärkelsen ni tror. Visst, för tillfället har jag lite extra koll för att gå ner några sista envisa kilon. Men det innebär inte att jag ska "sluta" när jag gjort det.

Nu är det såhär. Punkt. Jag vill leva såhär. Punkt. Sen får ni ta illa upp om ni tvunget vill lägga energi på det. Jag ska inte behöva be om ursäkt längre.


(shiiiit, vad jobbigt det är att trycka på "Spara & Publicera"-knappen nu. ischpisch.)