Känner att jag bränner av klyscha efter klyscha these days. Tycker ni det är jobbigt? Skiter väl jag i.
Jag får mina ryck. Det vet ni.

Jag berättade Simons historia för Angelica tidigare ikväll om vem som egentligen var sjunde barnet; vi skrattade så vi grät båda två och jag körde hemåt fnissandes för mig själv.
Och jag är så jävla glad.
Glad över vardagen, över vardagslunkvardagsmåstenvardagssysslor. Jag är så jävla glad över att jag har världens finaste sambo, glad över att jag har så fina minnen, så roliga jobb, så spännande framtid. Glad över vackraste familjen, släkten, vännerna. Över tvätthögarna som bara växer och det inte längre så kritvita badrummet som egentligen borde städas varje dag. Över dammråttorna som frodas i hörnorna och de halvfärdiga projekten som bara blir skit. Glad över min utbildning, mina fina groupiesar och klassisar. Människor jag kanske inte skulle träffat om ödet ville annorlunda, människor som redan nu betyder så enormt.
Jag är så innerligt glad över mitt liv, mina lärdomar, mina misstag, mina läxor och mitt förflutna.
Mitt nu. Min plats på jorden.

Hade jag varit religiös hade jag tackat Gud. Men Gud är död och det är ingen annan än jag själv som tagit mig hit.
Tack Mikaela. För att du är så helvetes envis. Trevlig mot folk som förtjänar det. Principfast och stark. Insiktsfull och realistisk. För att du (åtminstone ibland) förstår när du ska backa, för att du inte låter någon sätta sig på dig.
För att du byggt ditt liv precis som du vill ha det. 
Nu ska du bara lära dig resten.