Jag tänker för mycket. Always had, always will.
Ikväll tänker jag på hur elaka människor är. Inte de som mördar, rånar och våldtar. Nej, den elakheten känns redan till. Jag tänker mer på vardagselakhet.
Att träffa människor man inte träffat på väldigt länge kan vara rätt givande. I regel har de nämligen hört ALLT som hänt en sen sist - om det varit dåligt, pinsamt eller hemskt. Sånt pratar man ju om. Sånt "hörde man nåt om..." Sånt ser man på Facebook. Sånt berättar folk för varandra. Skvallrar folk om.

Ponera att man varit med om nånting bra. Hur stor är chansen att personen man möter hört talas om det? Vem fan skulle stå och säga "Ja, jag hörde att din mamma dött och att förhållandet spruckit och att du mår skit, men att du fixade det och är lyckligare än nånsin"? Istället får man besvara, besvära, förklara; stå där och tycka synd om sig själv ett tag; "ja... jävlar vad det är synd om mig... MEN vet du vad? För tillfället är det ju rätt bra faktiskt".
Jag hatar att behöva försvara mig. Försvara mig, förklara mig, jag fixar inte det. Men man måste. För folk hör bara det dåliga, folk berättar bara om det hemska. Det som är bra, de fina sakerna som händer Mikaela eller Kalle Anka eller Richard Gere - det är det ingen som vill berätta för andra.

Människor är elaka. Vi hatar att se andra lyckligare än oss själva.
Det är ingen teori, det är ren fakta. Sen kan man påstå annat och ta illa upp - jag tar för fan SJÄLV illa upp - men i grund och botten står man alltid sig själv närmast. Och man vill inte höra annat än att det går sämre för A och B än vad det går för en själv. Att A är jävligt lycklig med jobbet, att B alltid verkar ha så roligt och spännande liv, är ju liksom skitsamma.

Självfallet kan man glädjas med sina vänner, vara glad å andra människors vägnar. Det blir jag själv bättre och bättre på, för övrigt. Jag kan bli överlycklig över nånting som jag vet gör en människa jag tycker om glad.
Men det är liksom en helt annan nivå. När man sitter där och skvallrar över vinglasen är det inte vem som är lyckligast eller har mest roliga saker på gång som är det intressanta - utan vem som blivit dumpad, vem som super som ett as, vem som varit otrogen, vem som förlorat sin mamma.

Svenska avundsjukan, kallar man det. Jag kallar det bullshit.