Dagen efter kvällen före.
I den totala förnekelsen över att jag skulle minnas hur efterdyningarna efter den mycket aromatiska blandningen rödvin, öl och vodkagroggar känns, stapplade jag imorse upp ur sängen och ut i köket för att - det har jag åtminstone lärt mig med åren! - förebygga ev. huvudvärk. I köket: En skål med morgontorkade ostflisor. Inga konstigheter. Dricker ett stort glas mjölk - ur den som senare under dagen konstateras vara utgången sedan en vecka - och vidgar synfältet litet. Vart fan kommer osten ifrån? Ytterligare en ledtråd kan bestå i mackgrillen som står, med utdragen kontakt visserligen, men som jag i mitt fortfarande förnekande stadium inte kan komma ihåg om jag själv satt in i skåpet igen efter M:s gourmetmåltid i förrgår. Dricker upp mjölken och återvänder till sängen. Tänker inte på att jag förstör åtskilliga bevis på brottsplatsen genom att trampa i hårda brödsmulor som omsorgsfullt spridits ut i ett jämnt täcke över köksgolvet. Kras kras.Två timmar senare: Mjölken konstateras gammal, smöret är slut och förutom täcket av bevismaterial på golvet är även spisen, vasken, bänkskivorna i köket samt kaffemaskinen och köksblomman omsorgsfullt översållade med brödsmulor och hårda ostflagor. Den skälige misstänkte: "Amen vadårå, jag var ju hungrig så jag gick upp och åt när du somnat!". Jag bor alltså med en pöjk som - först efter att sambon somnat, bör tilläggas - smyger upp och tillreder mastodontmåltid i form av favvorätten varma mackor kl fyra på morgon, och dessutom - för att göra det hela extra classy eller kanske bara mer invecklat - använt sig av frusen, färdigriven ost som då förslagsvis måste tinas innan tillämpning istället för den ost som står färdig att hyvlas i kylskåpet. Den ost som han, vid ett tidigare tillfälle, mycket omsorgsfullt skurit bort alla kanter och minsta tillstymmelse till kant på. Mkt noggrannt, mkt viktigt. Ostkanter är inte att leka med, serru. Synd bara att det var en port salut.Nämensåattejodå. Det blev en himskans trevlig kväll igår. Trots att det är precis samma människor ute nu som för fem år sedan. Tack Hanna och Cribbe!
Kommentarer
