Jag har så länge jag kan minnas haft oerhört svårt för avsked. Att säga hejdå kan vara det absolut värsta jag vet. Och trots att jag visst kan köpa den socialpsykologiska förklaringen en gammal kursare presenterade för mig, men det är utan tvekan någonting som stör - och förstör - och något jag verkligen har fått jobba med. När jag träffade M var han iväg en del i jobbet. Tillslut kunde han inte ens säga hejdå, utan fick bara gå hemifrån som till vilken jobbdag som helst.

Ibland går det bra. Går det bra sörjer jag inte i flera timmar, eller dagar, och går det bra behöver jag inte gräva ner mig i hemmet alternativt sysselsätta mig med hundra extra saker att ta mig för.
Ibland går det sämre. Och idag är jag sjuk. Och M kanske har stigit en del i jobbgraderna, och visst har hans bortanätter minskat. Men, som sagt. Jag är sjuk. Alternativt trasig och lite skadad.

Med vänliga hälsningar, Sorg I Huset.