Jag är så fruktansvärt trött, trött ända in i själen, och vill helst av allt lägga mig och sova tills jag dör. Typ.
En (eller tre?) avgörande anledning(ar) till detta är dock så jävla simpelt som kombo av en dålig dag, för mycket tid att tänka och för färgstarka minnen som fortfarande svider.

Och efter att ha ventilerat gamla kaosartade tankar med fröken Fis slog det komiska mig rakt mellan mina oplockade ögonbryn. Och häng med här nu, för it will be ugly:
Det enda misstag jag ångrar här i livet är också det enda jag ställer min fulla ärlighet i, det enda jag fortfarande ältar - och ändå, det enda som inte verkar vara värt att släppa. Min ärlighet är inte piss värd om ingen intresserar sig för den.

Jag har försökt. Försökt och försökt och försökt.
Det är inte jag som gör det svårt.