Bokmalen fortsätter.

De senaste genomlästa: (förutom Östermalmsmorden som jag nog skippar helt efter bara 3 kapitel)
En doft av apelsin av Joanne Harris, och Frank Anderssons själbiografi Frank - sanningen om lögnerna.

Såhär säger baksidestexten om En doft av apelsin:

"Dunkla händelser, kärlek och svek finns nedskrivna i den hemliga receptsamling som är Framboise Simons enda arv från sin mor. Boken har hon med sig när hon under falkst namn återvänder till sitt barndomshem i den lilla byn vid Loireflodens strand där hon startar ett crêperie. Ingen i byn vet vem den mystiska änkan egentligen är. Att hon köpt den fallfärdiga gården och rustat upp den betrakas med respekt.
Men det förflutna hinner upp henne, med minnen från uppväxten i skuggan av den dominanta modern och upplevelserna under kriget och ockupationen. Ju mer hon fördjupar sig i moderns dagbok desto klarare träder bilderna fram från en tragisk barndom i krigets skkugga och dramatiska händelser som ännu ger återklang i byns dagliga liv."

En jättevacker bok om en liten bortglömd by i Frankrike, från ockupationens nazism men också från återkomsten som gammal kvinna. Språket är vackert, maten och dofterna centralt. Dessutom verkar kronologi inte existera i författarens vokabulär, det kastas än hit och än dit. Som Mikaela gillar, of course. Vet att jag varit sen att läsa denna kioskvältare, men den var väl värd att väntas på. Sötis.

Och angående Frank Anderssons memoarer har väl de flesta redan hört skvallret. Sanningen om lögnerna lyder titeln och trots att jag ju är lite partisk då jag alltid tyckt bra om herr Andersson är boken lättläst och väldigt, väldigt charmig och framförallt väldigt rolig. Med tanke på alla historier den gamle brottaren råkat ut för vet man faktiskt inte vad som är sant eller inte. Hör här! inleder nästan varje episod, och många förklaringar till medias utspel blir det. Men den är också väldigt personlig, blödistårarna brände mer än än gång på fröken Nilsson, ärligt skriven och när den stora hemligheten avslöjas i bokens sista kapitel riktigt känner man hur bjässen Andersson tappar ett berg från bröstet. Att förordet är skrivet av Filip & Fredrik, och att diverse anekdoter om författaren redogörs i korta texter av andra vänner insprängt bland kapitlena gör bara boken ännu mer personlig och äkta.
Sötnöt Andersson. Han är mysig. (Trots att han umgås med bossen Möller.)

                                                  


Under tiden skriver jag vidare på tentan, tro det eller ej, och har påbörjat nästa självbiografi ute i solsängen. Dagarna känns långa, tillgängliga. Mina dagar! Mina timmar! Gängkriminalitet handlar det om nu. Nya boken alltså. Big surprise fröken.