När jag och Therese pratade innan idag kom vi återigen in på det här med de till synes slumpmässiga tillfälligheter som styr oss framåt i livet. Jag berättade bl.a. om två av mitt hjärtas finast bevarade människor, som jag aldrig skulle träffat om det inte var för en rad slumpmässiga bananskal. Ett tillfälle leder till ett annat, som leder till ett nytt, som orsakar en reaktion som resulterar i ett slumpmässigt möte, osv.

Från att inte vilja jobba över huvudtaget i sommar sitter jag plötsligt på ett vik. Från att aaaldrig mer i hela mitt liiiiiv skulla plugga igen, har jag knappt ett år kvar till min socionomexamen. Tre månader till min coachdiplomering. Sommarkurser och extrakurser och fan och hans moster. Från ljudtekniker till servitris till säljare till socionomstudent - finn fem fel.
Från att otvivelaktigt gå gymnasiet i Göteborg till att leva livet på MP i Kristianstad.
Från att vägra jobba inom vården till erfarenheter från både psyk och korttidsvård.
Från att inte våga älska till att vakna upp bredvid min M varje morgon.
Och så vidare.

Alla dessa människor jag mött, alla dessa kontakter. Alla erfarenheter jag skapat, alla tillfällen jag tagit. Alla möten jag utvecklats av, alla tankar som utbytts. All kärlek och all innerlig glädje (och sorg) jag fått dela. Alla minnen vi skapat.

Och det fortsätter att slå mig - att de människor jag tycker som allra mest om, som jag håller som allra kärast har jag mött enbart genom en rad tillfälligheter. Inte bara tillfälligheter hos mig, som lett mig fram till nånting som vidareutvecklats till en möjlighet till att... Utan även hos dem. Tillfälligheter som gjort att de agerade, tog den där chansen, utsattes för den och den prövningen. Och så har vi mötts. En himlastormande - om än något poetisk och naiv - tanke.

Vissa människor fastnar. Varför de gör det vet bara stjärnorna. Håll fast vid de människorna. Sök dig till dem. Våga. Håll dem hårt, och släpp dem aldrig. De kommer att spela oanade roller i det liv som utvecklas framför dina fötter!