Ibland blir man bara så trött.
Ibland pallar man inte ens bry sig.
Ibland blir man besviken.

Och ibland ibland ibland, men bara ibland, blir man så trött att man inte orkar bry sig trots att besvikelsen står en upp i halsen, framkallar ilskan som anländer hand i hand med apatin och stoltheten - den stoltheten - den som jag har och har byggt upp och aldrig aldrig släpper igen som ingen kan rucka på trots att de ibland kan tro det, den stoltheten, den som tvingar fram uppgivenheten och revanschlystnaden och principfasta grundvärderingar.
Den stoltheten. Just den.

Där var den.
Du kan inte röra mig.