Jag älskar nyårsafton. Har gjort så länge jag kan minnas.
Och som den sentimentala människa jag är blir det oftast en dag i rannsakans och blödighetens tecken. Ett helt år, bara borta liksom? Hur funkar det?
Ett år då man träffat massa nya underbara människor, ett år man lärt sig otroligt mycket om sig själv, ett år med stora händelser - både positiva och negativa... hej'rå.

Jag minns 2010 som ett underbart år. Det har hänt mycket skit också, naturligtvis, men på denna årets sista dag väljer jag att minnas alla fina stunder. Födelsedagar, födelser, bröllop, alla härliga bio- och filmkvällar med flickorna, hotellvistelserna med M, alla goda middagar, en härlig sommar, en mysig semester, nya fina människor och vår alldeles egna, underbara vardag.

Tack 2010. Du har skött dig bra. 2011 ska jag hjälpa till lite på traven och försöka sköta mig själv också.